Mauritz Falk

Mauritz föräldrar var valacken och nattmannen Jöns Falk och Eljena Larsdotter. När Mauritz är sju år gammal, flyttar familjen till fattighuset i Gladsax. En tidig decemberdag får Mauritz tjänst som dräng i Östra Strö nr 2. Han gör militärtjänst mellan åren 1892 och 1894.

I mars 1894 flyttar Mauritz som dräng till Vallkärra nr 5 där han gifter sig med Maria en tidig majdag 1895. Äktenskapet varar till 1899, då Maria går bort lämnande de tre små barnen i Mauritz vård.

Mauritz gifter om sig i november 1900 med Hanna Nilsson och de får ytterligare fyra barn. I september 1906 lämnas äldsta sonen Edvin som fosterbarn till morbror och moster i Skarhult medan övriga familjen flyttar till kvarter Fåret i Limhamn. År 1950 i juli blir Mauritz åter igen änkling. Han bor vid den här tiden på adressen Bockgatan 46 i Limhamn.

Förklaring
Valaker (eller valacher, vlacher, med flera stavningar; relaterat till Valakiet) är idag vanligtvis en samlande benämning på de romansktalande folken i östra och sydöstra Europa. Termen valaker/vlacher/vlaker användes första gången på 700-talet. Valakerna har historiskt sett ofta ägnat sig åt djurhållning och tidigare exporterade man kastrerade hästar till Nordeuropa. Därav har namnet valack uppkommit. En person som kastrerar hästar kallas valackare.

Rackaren/nattman var i södra Sverige bödelns dräng. Han ställde avrättningsplatsen i ordning inför förrättningen, plockade ned de döda som hängts och steglats och grävde ned dem i galgbacken samt begravde självmördare i skogen. Om brottet ansågs skamligare kunde han även utdela vissa kroppsstraff (vilket annars en profoss gjorde).
Rackaren användes även för att slakta och flå hästar samt avliva katter och hundar (därav uttrycket flåbuse). Att rackaren fick slå ihjäl (slakta) hästar hänger samman med att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingen slaktare ville åta sig detta arbete. En dödad häst begravdes eller fick bli liggande eftersom ingen vågade äta köttet.
Rackaren var ofta också den som körde bort stadens avfall på nätterna. Därav ett annat av rackarens många öknamn: nattman, vilket syftade på tidpunkten då avfallshanteringen (eller avlivandet av djur) skulle utföras. Ibland tjänstgjorde han även som sotare.
Enligt en kunglig förordning av den 7 november 1760 skulle rackare ha betalt efter en viss taxa till exempel halshuggning 5 daler och "handens avhuggande" 2 daler.
Enligt en förordning från 1729 skulle rackaren begravas som "ärelös" på en plats norr om kyrkan.

Uttrycket "ta en rackare" för en snaps kommer sig av att då hästslaktaren kom på besök och skulle ha sin slaktarsup serverades denne i ett speciellt spetsglas på ben och fot. Detta glas var enbart till för rackaren som ansågs vara oren och ingen annan drack ur det glaset.

I Södra Norrlands landsbygd och i norra Svealand förekom beteckningen sockenlapp om fast boende same som utförde hästslakt och andra sysslor som bönderna ansåg smutsiga. Sockenlapparna ägde ofta ett mindre antal renar men flyttade inte runt med dem. Däremot kunde de förflytta sig för att få avsättning för sina renprodukter, och för att få uppdrag som hantverkare.

Sockenlapparna behandlades förhållandevis respektfullt jämfört med den med sydliga rackaren, som var stigmatiserad och utsatt för fördomar. Rackare rekryterades ofta ur grupper med tvivelaktigt förflutet, både de som rekryterades ur egna led, och som ofta blev mest föraktade och den större grupp som rekryterades bland resandefolk.
Yrket försvann med dödsstraffets avskaffande och förbättrade rutiner för sanitetshållning i städerna, men orden "rackare" och "rackarunge" lever kvar idag som skämtsamt och halvt nedsättande tillmäle. Även orden "byracka" och "rackartyg" kan härledas till rackare.